Det är här jag bor

efter att ha vänt ut och in på mitt hjärta flera gånger om den senaste månaden har saker kommit upp, igen. sådana saker som var borta och inte längre fanns. det gör ont att ofrivilligt leta runt inne i bröstet för när man kommit till ett visst djup gör det ont att plocka fram sådant som var glömt. det finns orsaker och därför ger jag bloggskrivandet en ny chans. för ord måste få komma ut, även fast de förstör varje koversation. för ju mer jag pratar ju mer glider jag ifrån och kanske är det vad jag vill, men jag tror inte det. jag saknar att finnas med i dina texter flera gånger i veckan och jag saknar att sitta brevid dig på vägen hem från skolan. när blev det så? bara för dig önskar jag att jag aldrig flyttat. för nu får jag inte sagt allt det som bubblar upp i halsen med brådska att komma ut och mina käkar värker inte längre av skratt. jag saknar dig och jag saknar mig, och nu är jag rädd för att vara själv, igen.