Det blev för många drinkar med mjölk i lördags. Bussen, staden, la scala. Hem. Men det härliga är: Stina förstår. Stina förstår i alla lägen. Stina finns där, hon ler och hon lyssnar. Men det bästa är att hon pratar. Det är så få som pratar med mig. Förut, när jag hade dig, var det alltid någon som pratade. Jag behöver det. Jag behöver få lyssna och sedan, när det är färdigpratat, finns en famn som väntar. När slutade folk prata med mig? Jag har aldrig slutat lyssna. Men dig har jag till hälften slutat se.
Det gör ont att se er glida isär.
måndag 8 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar