tisdag kväll

det är tisdag, klockan är kväll och jag är själv. dom är hemma, men inte han. jag minns inte förra gången vi sov ifrån varandra. att säga att det känns som att något fattas mig, som att något skär i bröstet efter bara någon timme har gått är något jag inte törs säga till nån. psyket nästa. men saken är den att jag ser ingen anledning till att vara ifrån den jag älskar. ibland kan jag undra, utan rätt till det, hur människor kan säga att de älskar en person och i nästa andetag säga att de ses några gånger i veckan. är det kärlek då? är det samma sorts kärlek som jag känner? är det alltså bara jag som är svag? men isåfall, varför ska man ha styrkan att vara utan den man älskar? är det något jag måste bevisa?