det regnade idag och det finns en mening med det.
förr eller senare måste det regna.
tyvärr regnade det inte på vägen hem, då syntes mina tårar för alla och svag tänker jag aldrig mera vara. inte för någon av er.
aj i hjärtat.
ni lät mig falla och jag föll ganska långt.
för på något sätt trodde jag ändå att någon skulle fånga mig.
det var ju jag. JAG.
inte hon eller hon.
det var jag.
det finns inget att förklara, inget att försvara.
jag ger nog upp nu.
för det är inte värt besväret.
för min separationsångest är svår, men inte så svår.
jag har tröttnat på att vara likadan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar